nawis

Att äga en hund skulle ju kunna låta lätt, men det är tvärtemot. Som ni kanske har listat ut har jag en hund, Tintin, som är gullig, duktig och snäll. Men alla har ju sina brister, right!?
Vi har varit med Tintin ungefär hela hans valptid, (han är 7 mån nu, fortfarande valp asså), inte lämnat honom ifred eller så. Men det är för att pappa jobbar hemmifrån, så det har liksom bara blivit så. Han har ju vant sig att vara utan mig, pga skolan. Och mamma också, hon har jobbat och varit borta. Men Tintin är en liten pappagris som hatar att vara utan honom. Han gnyr, blir jobbig och skäller. Sedan blir han jätteglad och hoppig när han kommer tillbaka, och såklart blir han det på andra också. Det kan ju uppfattas jobbigt, och det är det också. Jag skyller inte ifrån mig när jag säger att vi inte kunnat, för jag är riktigt besivken på mig själv att vi inte tränade honom att vara ensam förut. Men nu har vi gjort det, och lite tidigare också, och det känns bra. Man kan inte skjuta ifrån sig sin plikt, för man har en väldigt stor plikt att ha en hund! Det är som ett barn!
Det jag ville säga med detta inlägg är att det är inte lätt att ha en hund, som en viss Kissie verkar tro. En hund är inte en accesoar, utan en väldigt krävande varelse. Man kan inte stoppa ner den i en väska och tro att det räcker, nej, man måste träna den, mycket! Så ni som tror att det är en dans på rosor och inte har tålamod, för guds skull, köp inte hund.

En accesoar?