Mitt botemedel

Jag vill inte prata om min mammas cancer, hennes operationer eller något som har med det att göra.
Så fort någon tar upp det vill jag prata om annat, bara för att inte visa hur ont det gör om någon nämner det.
Det känns verkligen som
Bella i New Moon, när Edward har lämnat henne. Så fort någon nämner det får jag ett stort hål genom mig. Det känns som en klump som trycks i genom mig, det gör så ont.
Jag vill inte visa mina känslor. Jag vill inte vara den som gråter och den som alla tycker synd om. Jag hatar att bli tröstad. Men det finns en varelse på denna jord som gärna får trösta mig.
Svartis.
Hon är fantastisk. När jag känner mig nere eller ledsen, gissa vem som knuffar upp dörren och hoppar upp på sängen, (som hon förresten aldrig gör annars).
Svartis.
Hon finns där, vill bli klappad och kelad med. Sedan, när man mår bättre, hoppar hon ner.
Jag älskar dig. Med mitt fulla hjärta. Du är det bästa som hänt mig.
Men ändå finns smärtan där, kommer alltid att göra det. Jag har lärt mig leva med ett litet hål i bröstet som gör sig påmind ibland. Men jag ska vara glad. Mamma lever, vi mår bra nu.
Men 2009 kommer alltid att vara en del av mitt liv.
Det går inte att förneka.

I mitt hjärta.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Stammis?

Din e-mail (syns bara för mig!):

Din blogg:

Här kan du lätta ditt hjärta:

Trackback
RSS 2.0